Nytt år. Nya förändringar. Jag lovar att inte alltid ta migsjälv i andra hand, att öppna mig, be om hjälp och råd. Jag har nått botten och mått piss den senaste tiden och ingen har sett eller vetat om det. Jag sover ingenting, har ätit dåligt och bygger upp mer och mer inom mig själv. Tillslut exploderar man, det är frustrerande att ingen såg hur jag mådde. Men det finns ingen annan att klandra än migsjälv. Jag hjälper ingen genom att hålla allt inom mig, det slår tillbaka på dem jag älskar.
Men jag känner mig lättad, som tusen stenar har försvunnit från min kropp. Jag kan andas. Idag sov jag sex timmar!
Har pratat med dem flesta och hört migsjälv prata. Nu och bara nu kan jag försöka lämna allt bakom mig, se framåt, släppa kontrollen och slappna av.
Jag kan inte alltid ha jättehöga krav på mig själv, inte sån stor press att jag inte orkar med det tillslut.
Men nu kommer jag få hjälp med allt jag har lagt på mig, och stöd för det som jag känner är jobbigt just nu.
Och jag har bestämt mig för att gå ner i tid på jobbet eftersom att jag ska orka med att gå i skolan och fortfarande må bra. Jag måste lära mig att lyssna på min kropp och mina tankar.
Är så tacksam för att ni finns där!!! En känsla som inte går att tacka mer för, att ni lyssnar ger mig råd och bryr er. Ensam är inte stark. Den tanken ska raderas från mina tankar.
Jag är en människa, ung och dum ibland, men tacksam över att kunna lära känna mig själv.
Jag har mått så dåligt inför mötet imorrn. Jag gråter vid bara tanken. Jag är rädd, nervös orolig. Nu vet ni det. Mamma följer med, och dem har lovat att vad som än händer så ska dem hjälpa mig kämpa och oavsett vad som händer så kommer operationen ske innan sommaren. Känns som att jag har gift i min kropp, som vill döda mig. Jag vill inte vara kvar i min egen kropp när det finns där inne. Hemsk känsla. Att vara rädd för sin egen kropp är en enorm påfrestande känsla.
Skickat från min iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar