När jag var i yngre tonåren så fick jag en p-stav insatt i armen. Jag stod ut ett halvår med blödningar, men det var inte den värsta biverkningen. Min mamma tvingade mig att ta ut den där hemska staven då jag fick ett fruktansvärt humör, humörsvägningar samt att jag var riktigt förbannad, på allt, hela tiden! Detta märkte jag själv inte av så mycket då, för jag fattade väl inte kopplingen, jag trodde helt enkelt att jag var så. En vecka efter att jag tog ut staven så blev jag helt förändrad. Jag sov bättre, kände mig lugn, gladare och blev tydligen mycket trevligare. Mamma som var med mig varje dag då märkte tydligt skillanden och hon var även den person som berättade det här för mig nu. Jag kommer verkligen inte ihåg att det var så dramatiskt.
När jag nu efter enormt mycket strul med allt vad det finns så tyckte då en läkare på SÖS att jag skulle göra ett nytt försök med en stav. Han ansåg att jag nu är vuxen och kommer förmodlingen klara av det här mycket bättre, dessutom var det lite annorlunda medel i. Vad hade jag att förlora, jag kunde ju bara ta ut den på en gång om den inte fungerade sa han, 60 kr hit och dit liksom. Mamma vart inte glad. Hon sa att jag skulle förbereda alla vänner, Akil och kollegor på att jag kanske skulle bli ett monster. Larv!
När jag sedan beställer tid hos min barnmorska så frågade hon varför jag hade tagit ut min innan, berättade då hela historien för henne. "Lätt för han att säga, det är inte hans som ska gå runt med den i armen" sa hon när jag berättade vad läkaren hade sagt. Hon sa att hon med 99,9% visste att detta inte skulle fungera för mig idag heller eftersom att den inte gjort det innan. Hon sa även att det heller inte är så ovanligt att man får enorma humörsväningar av denna, och nästan alla får problem med blödningar etc efter ett tag. Men jag ville ändå testa, satt ju där med tandläkarbedövningen i armen och är så extremt frusterad på att ta piller hela tiden.
Nu har det gått tre veckor. Och jag tror jag insåg i helgen att det nog är staven som spökar med mig. Men IGÅR fick jag det bekräftat. Satt med en kollega och hade trevligt och riktigt roligt, 3 minuter senare kände jag som en tung våg i hela kroppen. Jag kände mig ENORMT depremerad och riktigt riktigt ledsen. Från ingenstans. Min kollega kollade konstigt på mig och frågade varför jag var så ledsen. "Jag vet inte!!!, grät jag". Det var så sjukt, efter en haltimme lättade känslan och då började jag istället skratta åt hur sjukt det kändes! det går inte att beskriva känslan, och det låter ännu mer sjukt men det går inte att hantera känslorna.
Och ja arg är jag också. Två gånger den här veckan har jag bråkat med folk på Ica (det gör jag ALDRIG), en annan dag innan nyår stod jag och skrek på några småungar, och råkade nog kalla dem lite fula ord. Alltså hur sjukt?? Och ingenting av det som hände är något som jag skulle bli arg över, fattar inte alls.
Går in och goolar på biverkningar och det står att mycket vanliga biverkningar är humörsvämingar, blödningar och acne. Vanliga biverkningar är, depressioner, sömnrubbningar, mardrömmar ångest och kraftiga humörsvägningar.
Ja, check på det då ra.
Det känns jätteläskigt att ha den här helvetes staven i armen och jag vill få ut den så fort som möjligt! Varför tog jag inte ut den förra veckan?. Pratade med barnmorskorna nyss och dem hinner inte ta emot mig idag och sen har dem stängt så får gå dit igen på måndag.
Jag kan inte med ord förklara hur trött jag är på det här. Mem nu ska jag jobba vidare och deppa över den här skiten.Förstår inte vem som har uppfunnit den här äckliga staven, vad jag har hört så vet jag INGEN som har orkat behålla den längre än ett halvår, vet inte varför jag hoppades på att jag skulle vara undantaget, eller miraklet kanske man ska säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar